Vi satt där Tobbe,alla som du tyckte om och älskade och vi kände att du var med oss men ändå inte...Det var nu dags att säga farväl.
Tårarna rann och ville inte ta slut,vi drog efter andan och försökte att minnas alla dom fina,roliga stunderna och även alla de stunder som var svåra och jobbiga.
Jag kommer ihåg då du och jag talade om varför du skulle vara såhär sjuk,du ville inte dö för du hade så mycket kvar att göra i livet,rädslan i dina ögon då kommer jag aldrig att glömma.
Vi fick alla en stund vid kistan och det fina kortet på dig var så vackert och det var ju DU,du log sådär pillemariskt som bara du kunde och tom prillan låg inne,det såg ju vi som känner dig.
Det var tugnt och för en stund så stannade vi  tiden,drog efter andan och så gick vi vidare,men DU kommer alltid att finnas med oss i våra liv och vi ska hålla dig levande genom att prata om dig.
TACK Tobbe för att vi fick ha dig som vän och min Anders kommer aldrig att glömma dig och allt ni gjort ihop.
Lova mig att du på något sätt visar dig ibland,busa gärna med oss så vi vet att du är i närhetendet blir så tomt annars/Kramar om