Ja tystnaden talar om att livet rullar alldeles för fort och att det faktiskt känns som om allt bara rasar,men nu i skrivande stund så kommer lite hopp smygande igen.
I Söndags så fick Erland(svärfar)åka in med blåljus och när ambulansen med skrikande däck for i från gården så trodde jag att det var sista gången vi såg farfar.Varit jobbiga dygn och då vi igår fick tillslut känna en förändring åt rätt håll,förvirringen som varit total verkar bero på mediciner och chock,diagnosen klar och framförallt så är farfar piggare och sitt glada,pratiga jag...så känns det bra och tröttheten kommer smygande.
I morgon så är jag ledig och ska försöka att bara vara...vi skulle ju som vart iStrömsund och hälsat på syrran med familj,men nu så satsar vi på nästa vecka i stället...håll tummen för oss!
Kramen på er allihopa