Ja dagarna går och för en vecka sedan så satt jag och min moster på östersunds sjukhus och höll mormor i handen och vi skulle vaka ytterligare ett dygn innan det var över.
Dagarna som bara går och jag är med delvis,känner att det ibland bara är så svårt att förstå,häromdagen så satt jag med telefonen och stirrade på nummer displayen....det var mormors nummer och jag insåg att jag aldrig mer får höra henne svara:Ja 100 05....
Nu ska jag ta och lägga mig,är så trött både kroppsligt och själsligt.
Ta hand om varandra /kram