...och jag blir ej av med den....
Har varit tvingad att börja inse att jag kommer att förlora en människa som står mig nära och som funnits hos mig i hela mitt liv....nämligen farmor!!!!!!
Jag VET att hon är 93 år,jag VET att hon är sjuk,jag VET att hennes hjärta är väldigt dåligt,jag VET att man ska vara tacksam för att hon fått leva så länge,det är mkt jag VET,men det gör ont iallafall......
Nu är ju farmor på korttidsboende och där pysslar dom om henne så gott,men hon har hjärtsvikt,hjärtflimmer och har nog tappat orken och vill få somna in och jag kan förstå henne.....
Jag sitter här i mitt tysta hus,A och barnen sover,jag ska snart iväg och arbeta och hade bara ett behov av att skriva av mig och i tanken så är jag i Arvika iett gult rum med två sängar och i den ena så ligger min älskade farmor och ska snart börja en ny dag....jag ska ringa i em då jag kommer hem så hon får prata lite med sina älskade barnbarnsbarn...livets skatter som hon kallar dom för:O)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar