Att jag ALDRIG lär mig.....

Jaha,då sitter jag här och ser ut som en uppsvälld tvättbjörn med eksem i ansiktet...
Jag gick in på en blogg som jag brukar kolla in och såg då i hennes inlägg att hon skrivit om en familj som förlorat sin lille Victor 1½ år i kampen mot cancern,jag säger till mig själv:kolla inte,men samtidigt som jag säger det så klickar mina fingrar in på den bloggen....
Jag läser om denne underbare pojke som förlorade kampen i April,hans föräldrars kamp att dag för dag leva vidare utan sin son,tårarna rinner ,jag får svårt att andas och tiden stannar för ett tag.....
Att förlora sitt barn måste vara det värsta man kan vara med om,jag sitter här och funderar vem jag skulle vara utan mina barn,vad skulle ha någon betydelse om dom inte fanns,dom äger ju mitt hjärta,det stal dom från första stund :O)
Nu måste jag nog ta och gå upp och snusa lite på dom i sängen och bara dra ett djupt andetag och inse vilka skatter jag har....


Den starkaste stjärnan är VICTOR.......